Hjälp. Jag kan inte andas ordentligt. Mina försök till att få luft kvävs av mina enorma hjärtslag och min rusande puls. Det är varmt. Högljutt och så många ögon vilar redan på mig.  Jag är svag i benen, svagare än vad jag varit under hela denna kväll.  Jenn försöker prata med mig men jag sluddrar bara. Men det är okej, för jag är inte ensam om detta. Enstaka få har precis upplevt det jag ska få uppleva. Det är okej Moa, andas.  Ingen har dött av detta. Snarare, tjejer skulle döda för att vara i den situationen du snart ska utsättas för. 14 timmar ute i kylan och jag trodde aldrig att jag skulle få känna värme i min kropp igen. Men nu är den här, och nästan kväver mig, på ett bra sätt.. Tror jag?

Det är inte långt kvar nu. Allt är snart över innan det ens börjat. Musiken är så hög och adrenalinet rusar i hela kroppen. Undra vad mina kompisar gör nu. 3 av dem står och hoppar på samma ställe där jag också stått och gjort samma sak. Men dem som inte är där då? Vet dem vad som händer precis denna sekund? De sitter hemma och kollar på tv och vet att jag har ” the time off my life”. Men inte kan dem föreställa sig detta? Lyft på fötterna Moa, du måste gå upp för trappen bakom scenen.  Hur ska jag berätta allt detta för mina kompisar när inte ens jag själv finner ord för det? Jenn pratar med mig, jag svarar tillbaka. Det är bra att jag fortfarande kan prata. Tänk om jag inte kunde svarat på den viktigaste frågan för mig. ” do you wanna be the one less lonley girl? ”Vad hade jag svarat på frågan? Jag kommer inte ihåg själv. Antagligen svarade jag ja, annars så hade jag väl inte stått bakom scenen nu. Dan kastar ner hans plektrum till mig. Väger ett plektrum såhär mycket? Eller är det bara ikväll? Allt snurrar. Jag håller hårt i Justins gitarrists plektrum och Jenn frågar ständigt hur jag mår. Ja, hur mår jag? Jag mår bättre än folk som lyckas uppnå nirvana. Något negativt exciterar inte i detta rum, i denna lokal. Och det är skönt att få leva utan negativitet i någon timme. Det är dags nu. En tjej som jobbar bakom scenen ger mig order om att bara gå ut och sätta mig på stolen och sen sköter sig allt av sig själv. Min största bekymring är nu att lyfta mina ben och komma ihåg vad jag heter. Två tjejer som dansar bakom Justin sticker in huvudena bakom scenen och drar upp mig. Jag vill att dem ska hålla i mig hela vägen så jag inte stupar. Men jag klarar av att gå de få metrarna själv. Jag klättrar upp i stolen. Och snart händer det. Varje tjejs dröm går snart i uppfyllelse för mig.  Vad stort allt är. Och i detta ögonblick, vilar 30 tusen ögon på mig och en person till, Justin. Justin och Jag, jag och Justin. Vi två.  Han kommer närmare och jag vill inte gråta. Men tårar faller med jämna mellanrum från mina kinder. Men det gör inget för Justin torkar bort dem. Vad bruna ögon han har. Och varför luktar han så gott? Han dansar och hoppar runt här för oss, och luktar ändå så gott? Jag har en blomkrans på huvudet. Han stryker sina händer på mina kinder och sjunger. Jag är glad. Han är också glad. Han ler. På det sättet då det är äkta. Jag känner inte honom. Men jag och 50 miljoner andra läser av honom som om vi levt med honom sen vi var små. Han ler ännu större och kramar om mig. Musiken har tagit slut och alla bara skriker. Jag vill också skrika, men jag kan inte det. Istället ger jag Justin en puss på kinden. Han frågar vad jag heter. Jag måste tänka efter en stund. Jag heter Moa. Han uttalar det på ett gulligt vis och ber publiken att ge en stor applåd för mig. Han tar tag i min hand. Okej Moa sluta inte andas. Justin Bieber håller dig bara i handen. Det är ju inte alls märkvärdigt..

När vi kommer bakom scenen. Får jag en stor kram, jag hinner mellan tårarna få fram ett ” thankyou for saving my life ”. Han säger att han älskar mig. Han älskar mig och 50 miljoner andra. Men det gör inget, för jag är 1 av dem. Han försvinner sedan ut för att fortsätta att sjunga. Jenn och Alfredo väntar bakom mig. Jag tackar bägge två för att de gjort denna kväll till den bästa kvällen i mitt liv. Men jag är ledsen och glad samtidigt. Jag är glad över att jag för alltid kommer minnas denna kväll, och så ledsen, att det skär inom hela mig, för jag vet.. Att han aldrig kommer tänka på denna stund mer i sitt liv.  Det tjuter i mitt huvud.

Klockan är 05.30 och det är dags att gå till skolan och jag sluter mina ögon igen och tackar för att drömmar finns.

 

jag vet själv att jag aldrig kommer bli One Less Lonley girl, men det är okej att drömma, som denna tjej gjorde, och se vad som hände, tycker ni ska kolla på videon, riktigt inspererande. Även om jag inte kommer bli hanns ollg, så kan jag iallafall få den turen att träffa honom någon gång.